Finlands Nationalgalleris rötter sträcker sig till 1846 då Finska Konstföreningen inledde sin verksamhet i Helsingfors. Från och med 1939 fortsattes Konstföreningens utställnings- och samlingsarbete av Stiftelsen Finlands konstakademi. Stiftelsen verkade till 1990 då Statens konstmuseum grundades som ett statligt verk underställt undervisnings- och kulturministeriet. År 2014 blev Statens konstmuseum Finlands Nationalgalleri, som är en självständig offentligrättslig stiftelse.

Under hela sin historia har Nationalgalleriet haft som mål att bygga upp kulturarvet, stärka den nationella konstsamlingen och göra konsten tillgänglig för publiken.

De första åren

Tanken om att grunda Finska Konstföreningen lades fram redan år 1834. Officiellt grundades Konstföreningen den 27 januari 1846. Föreningens uppgift var att skapa en grund för Finlands konstliv, eftersom det vid denna tidpunkt inte fanns konstmuseer eller någon egentlig konstutbildning i Finland.

Till Konstföreningens uppgifter hörde till en början att utveckla kunskapen och kännedomen om bildkonst och att med hjälp av medlemsavgifterna arrangera möjligheter att studera bildkonstens grunder. Verksamheten fokuserade på att välja in medlemmar, på konstundervisning, på att arrangera konstverkslotterier och utställningar, och senare på att samla en egen konstsamling vilket snart ledde till att Finlands första konstmuseum etablerades. År 1849 började Finlands Konstförening utöka sin konstsamling som modellsamling för Konstföreningens Ritskola.

Undervisning i teckning av gipsfigurer i Finska Konstföreningens Ritskola i Ateneum. Fotograf Daniel Nyblin, Helsinki, circa 1898. Bild: Finlands Nationalgalleri.

Undervisning i teckning av gipsfigurer i Finska Konstföreningens Ritskola i Ateneum. Fotograf Daniel Nyblin, Helsinki, circa 1898. Bild: Finlands Nationalgalleri.

Utställningsverksamhet och konstundervisning

Konstföreningen inledde sin utställningsverksamhet på våren 1847 då den första konstutställningen öppnades i Helsingfors. Konstverkslotterierna för medlemmar som arrangerades i samband med utställningarna fick genast en viktig roll. Därefter ordnades konstutställningar varje år. Utställningarna var även öppna för publik som inte var medlemmar i Konstföreningen.

Konstföreningen skötte om konstundervisningen genom att upprätthålla ritskolor. Helsingfors ritskola grundades 1848 och Åbo ritskola övergick till Konstföreningen 1852. Konstföreningen stödde även de finländska konstnärerna med stipendier.

Samlingen kommer till

Ända sedan Finska Konstföreningens tid är det framförallt privata donatorer som burit upp samlingen och utökat den. De första donationerna på 1800-talet kom ur Konstföreningens närmaste kretsar: från föreningens styrelsemedlemmar och konstnärssamfundet. Bland annat donerades delar av den tidigare styrelseledamoten, friherre Otto Klinckowströms samling till föreningen år 1851, och den åländska konstnären Karl Emanuel Janssons kvarlåtenskap överläts till föreningen år 1874. År 1868 kompletterades föreningens stadgar med bestämmelser om att konstsamlingen utökas.

Forskningen kring konstsamlingarna inleddes i slutet av 1800-talet, och samtidigt började man systematiskt samla bildkonstmaterial som källmaterial för forskningen. Detta material utgör grunden för dagens arkivsamling.

En av de första stora donationerna var den egendom och konstsamling Viktor Hoving testamenterade till Konstföreningen år 1876. En annan viktig donation var medicine licentiat Herman Frithiof Antells testamenterade gåva till Finlands folk 1893. Konstsamlingen som ingick i donationen togs om hand av Finska Konstföreningen och det övriga materialet av den organisation som fungerade som föregångare till Finlands Nationalmuseum.

Ateneum – egna lokaler för konsten

Finska Konstföreningen verkade i flera hyreslokaler på olika håll i Helsingfors innan föreningen flyttade till Ateneum. Byggnaden Ateneum som ritades av arkitekt Theodor Höijer (1843–1910) stod färdig på våren 1887 och invigdes den 18 november 1887. I byggnaden fanns, förutom Konstföreningen och dess konstsamlingar, Ritskolan (dagens Bildkonstakademi) samt Konstflitföreningen i Finland (nuvarande Designmuseet), dess samlingar och Skulpturskolan (idag Högskolan för konst, design och arkitektur vid Aalto-universitetet).

Konstföreningens samling etablerade sin ställning i den nya byggnaden, men inte förrän år 1958 började man använda namnet Konstmuseet Ateneum för konstsamlingarna.

Paul Sinebrychoff i sitt rum på 1910 talet. Fotograf Signe Brander, Helsinki. Bild: Kansallisgalleria.

Paul Sinebrychoff i sitt rum på 1910 talet. Fotograf Signe Brander, Helsinki. Bild: Kansallisgalleria.

Sinebrychoffs konstsamling och palats blir museum

Sinebrychoffs samlingar utgör grunden för Konstmuseet Sinebrychoff som specialiserar sig på äldre, europeisk konst. Kommerserådet Paul Sinebrychoff och hans hustru Fanny började samla konst under 1890-talet. I enlighet med makarnas gemensamma vilja donerade Fanny Sinebrychoff år 1921 samlingen på cirka 900 verk till Finska staten.

Samma år öppnades samlingarna för allmänheten i tre rum som hyrdes in på andra våningen i Sinebrychoffs palats. I fyra rum som vette mot gatan visades stilinteriörer som bibehållits i stora drag som Fanny Sinebrychoff hade lämnat dem.

Finlands konstakademis tid: krigsår, nya lokaler och mångsidigare museiverksamhet

Finska Konstföreningen drev museiverksamhet och bildkonstundervisning i nästan hundra år, tills dess musei- och utbildningsfunktioner omorganiserades år 1939 i och med att stiftelsen Suomen taideakatemia – Finlands Konstakademi grundades. Stiftelsens syfte var att värna om, utveckla och stödja Finlands bildkonst.

Bara två dagar efter att stiftelsen grundats stängdes Ateneums konstsamlingar för allmänheten då vinterkriget bröt ut. Samlingarna öppnades på nytt i mars 1946. Även konstmuseet Sinebrychoff måste stängas på grund av kriget, och samlingen som hade förvarats i museet flyttades i säkerhet. Bygganden skadades i bombningarna och efter kriget använde Tekniska högskolan den som kemilaboratorium. Inte förrän den 22 januari 1960 öppnade museet på nytt för allmänheten.

Konstmuseets salonger restaurerades med bryggeriföretaget Oy Sinebrychoff Ab:s medel, och år 1975 köpte staten hela byggnaden. Byggnaden renoverades helt för museibruk, och år 1980 flyttades även Ateneums samlingar av äldre utländsk konst till museet.

Efter kriget fick Ateneum många donationer. Nya inköp till samlingarna gjordes, av såväl inhemsk som utländsk konst. Även utställningsverksamheten kom igång på nytt och presentationen av utländsk konst fick allt större betydelse. Guidningar och föreläsningar för allmänheten blev samtidigt en etablerad verksamhetsform.

Den största förändringen Finlands Konstakademi medförde var upplysningsavdelningen (från och med år 1973 utställnings- och informationsavdelningen) som grundades år 1956. Avdelningen fick bland annat i uppdrag att arrangera ambulerande utställningar och senare att arkivera specialmaterial om bildkonsten och sköta en informationstjänst.

Byggnaden Ateneum hade länge ansetts för trång och år 1980 inleddes planeringen av en grundlig renovering och utvidgning av byggnaden. Under arbetets gång verkade Finlands Konstakademis stiftelse i tillfälliga lokaler. År 1990 då renoveringen av Ateneum närmade sig sitt slut fattades beslutet om att grunda Statens konstmuseum som ett nationellt centralkonstmuseum.

Statens konstmuseum 1990–2013

Statens konstmuseum inledde sin verksamhet i september 1990 och flyttade i början av året därpå in i Ateneum som hade renoverats, byggts om och nu helt vigts åt museets behov.

Under de följande årtiondena gjordes många anskaffningar och donationer. Konstmuseet Ateneum tog bland annat emot Wäinö Wallis samling (1995), en donation av nästan hela Aune Mikkonens konstnärliga produktion (2001), Ester och Jalo Sihtolas Konststiftelses donation på 505 verk (2001), Beatrice Granbergs samling omfattande 98 verk (2002, Statskontorets donation), Yrjö och Nanny Kaunistos donationssamling omfattande 78 verk (2005), inklusive unika Helene Schjerfbeck-målningar, samt Rolando och Siv Pieraccinis donationssamling omfattande 550 verk ur den italienska 1900-talskonsten (2008).

Inom Statens konstmuseum fördelades ansvaret för vård och dokumentation av samlingarna på de tre museienheterna, Konstmuseet Ateneum, Museet för nutidskonst och Konstmuseet Sinebrychoff, samt centralarkivet för bildkonst som byggde på den tidigare utställnings- och informationsavdelningens dokumentarkiv.

En viktig händelse var också den omfattande renoveringen av Konstmuseet Sinebrychoff som blev klar år 2002 och genom vilken man strävade efter att hitta bevarande och restaurerande lösningar med tanke på interiörmuseet. Tillkomsten av ett museum fokuserat på samtidskonsten var också en viktig del av den nya eran.

Kiasmas byggnadsarbetsplats. Bild: Finlands Nationalgalleri.

Kiasmas byggnadsarbetsplats. Bild: Finlands Nationalgalleri / Petri Virtanen.

Museet för nutidskonst Kiasma

Museet för nutidskonst grundades som en del av Statens konstmuseum år 1990, och museet verkade till en början i Ateneum. Berättelsen om byggnaden Kiasma börjar i och med den arkitekturtävling som utlystes 1992. Till vinnare i tävlingen utsågs arkitekten Steven Holl från USA med förslaget Chiasma, och byggarbetet på det nya museet inleddes 1996. Namnet Chiasma som betyder en korsningspunkt eller mötesplats fick till slut formen Kiasma, och blev en del av museets namn. Invigningen av det nya museet firades i maj 1998.

Den första och till sitt symbolvärde viktigaste donationen Museet för nutidskonst Kiasma har tagit emot är donationen av föreningen Porkkana, grundad av unga konstnärer och studenter i konsthistoria. Den donerade samlingen omfattade drygt hundra mindre verk av internationella konstnärer som Richard Long, Nancy Holt och Christo. Museet tog också emot internationell konst genom Kiasma-samlingen (1998), som bygger på affärsmannen och samlaren Pentti Kouris samling.

Enskilda konstnärers kvarlåtenskap är också en viktig källa, inte bara konstnärligt utan även med tanke på forskningen. En sådan är samlingen verk av konstnären Kalervo Palsa, donerad av Maj-Lis Pitkänen (1999). SCAB:s samling omfattande 700 verk (2002) stärker i sin tur Kiasmas bassamling av finländsk konst.

Finlands Nationalgalleri

Den 1.1.2014 blev Statens konstmuseum Finlands Nationalgalleri. Nationalgalleriet är en offentligrättslig stiftelse, men samlingen är kvar i statens ägo som nationalegendom. Museienheterna är fortsättningsvis Konstmuseet Ateneum, Museet för nutidskonst Kiasma och Konstmuseet Sinebrychoff. Museerna sköter om samlingarna tillsammans med avdelningen för samlingsförvaltning, som också har hand om de konsthistoriska dokumentarkiven.